Vilka underbara veckor!

Innan jag skriver något annat måste jag bara säga att min mamma är otrolig! Jag har alltid vetat att hon alltid kommer ställa upp för mig och att hon vet hur mycket saker som helst och att hon alltid har svar på tal. Men nu har hon överträffat sig själv! När hon var här nere i San Sebastian pratade hon med tjejen i receptionen på hotellet, hon beställde taxi, hon beställde mat, hon köpte frimärken och förstod nästan allt när jag frågade några spanjorer om vägen. Jag blev förvånad och imponerad över hur mycket hon kom ihåg från det att hon hade pluggat spanska i skolan. När vi sedan sitter på restaurangen och äter lunch berättar hon att hon har tagit spanskalektioner sedan i februari (!) för att hon ville kunna prata med Johns mamma när hon kom ner hit. Otroligt! Så det var inte så konstigt att hon kunde allt det där när hon var här. Jag är så imponerad av dig mamma! Du slutar aldrig att förvåna!

När jag nu är inne på temat familjen ska jag passa på att säga grattis offentligt till pappa. GRATTIS! Det var ju fars dag i söndags, men eftersom jag är kvar här så blir du utan present det här året. Men det innebär inte att du är mindre viktig för det. Du är toppen!

Nu är det dags att berätta om mina senaste två veckor här, som var underbara veckor! Mamma, pappa och Felix kom hit förra torsdagen (1 nov) och då det var Allhelgona här så var jag ledig på torsdagen. Tanken var därför att jag skulle möta dem 7:45 på tågstationen och sedan skulle vi umgås hela dagen. Problemet var att när jag kom till tågstationen var ingen där. Jag ringde till mamma och det visade sig att jag hade gått till fel station (det finns två olika tågbolag här). Problemet var bara att jag inte kunde komma på var den andra stationen låg. Jag fick fråga mig fram klockan åtta på morgonen, och efter att jag hade frågat en gubbe med en hund kom jag på att det var den stationen som ligger precis där jag bor. Som jag hade gått förbi tidigare för att komma till den andra stationen. Jag är lite vilsen här ibland! Men jag hittade de i alla fall och med hjälp av min karta hittade vi även till deras hotell. Första dagen åt vi frukost på en bar, sedan begav vi oss hem till min lägenhet så att de skulle få se hur jag har det. Mammas kommentar var: "Lägenheten är i alla fall finare inne än på utsidan". Jag vet inte riktigt hur man ska tolka det... Sedan åkte vi turistbussen, som tog oss runt staden och det fanns även en röst som berättade om de olika platserna som vi åkte förbi och även om stadens historia. Vi klev av bussen uppe på ett berg och stannade där en timme tills nästa buss kom. Från berget hade man en otrolig utsikt över hela San Sebastian. Det var väldigt vackert! Det fanns även ett litet nöjesfält där, men det var mer för småbarn. Felix försökte skjuta ner ringar över flaskor med ett gevär som sköt korkar, man kan väl säga att det inte gick riktigt som han hade hoppats... På eftermiddagen gick jag, mamma och pappa till akvariet som ligger här i hamnen. Pappa hade fått inträde dit av mig i födelsedagspresent. Det var ett fint akvarium där de bland annat hade en tunnel rakt igenom en bassäng full med fiskar, sköldpaddor och hajar. När man gick där hade man fiskarna på båda sidorna om sig, men även över och under. Det var häftigt! På kvällen begav vi oss med buss till Hondarribia (där festivalen var i början på september, om ni kommer ihåg), där Markus hade bokat bord på en restaurang som heter Arroka Berri. Från bussen frågade vi oss fram, men den låg inte så långt ifrån centrum. Det var en bra restaurang med bra mat och fin inredning och servitrisen var väldigt trevlig. Först fick vi alla menyer på franska, för de trodde vi var fransmän. Kunde de inte se att vi var svenskar?!

På fredagen var jag tvungen att gå till skolan igen, och mamma och pappa och Felix tog sig en liten shoppingtur. Däremot gissar jag att mamma gick själv, då pappa och Felix inte direkt gillar att gå i klädaffärer. Efter skolan mötte jag upp med dem och vi åt lunch tillsammans. Sedan begav vi oss till "El peine de los vientos", som är skulpturer som ligger i slutet på den sista stranden.

De syns inte så bra, men längst ut på ön ligger "El peine de los vientos"...

Vi fikade på ett mysigt litet fik och sedan gick jag och mamma på en ny shoppingtur. Som vanligt hittade hon flera saker, men jag ingenting...Men jag börjar bli van nu...På kvällen kom Charlie! Det var helt underbart att se honom igen! Gud vad jag hade längtat! Mamma och pappa hade bord på en tvåstjärnig restaurang den här kvällen, och vi barn var inte medbjudna...Så istället begav vi oss hem till mig, lagade köttbullar och 22:30 var det dags att gå till bion. Allt jag sa innan om filmen var fel! Den handlade inte alls om zombier, den var sjukt läskig! Okej, det är alltid värre att se en skräckfilm på bio än hemma, men den här var riktigt läskig. Den var väldigt bra, det tror jag att vi alla tyckte, i alla fall jag och Felix. Däremot tror jag inte att någon gick oberörd därifrån. Filmen visades på en teater, så det var sköna stolar och gott om plats för fötterna. Perfekt! Vi lämnade av Felix vid hotellet, och vi kom i stort sett samtidigt som mamma och pappa, som hade spenderat tre (!) timmar på restaurangen.

På lördagen fick vi lite sovmorgon och sedan tog vi alla bussen till museet "Chillida Leku", som ligger en liten bit utanför San Sebastian, men som har många stora skulpturer, och även små, i olika material, där de flesta är utomhus. Pappa fick även inträdet här i födelsedagspresent. Efter att vi hade ätit lunch gick jag, mamma, pappa och Charlie till den stora kyrkogården som ligger längre upp längs med samma gata som jag bor på. Det var en otrolig kyrkogård. En del av gravarna var stora som hus, medan andra hade egna skulpturer. Eftersom det precis hade var Allhelgona var de flesta gravarna fulla av blommor och på en del fanns det även bilder på de döda. Det var en väldigt vacker kyrkogård. Hela det här huset var bara en enda grav, dock en familjegrav, men ändå...

Det fanns även vanliga gravar, kyrkogården var enorm...

På kvällen tog vi en (eller rättare sagt två då de bara hade en enda stor taxi i hela San Sebastian) taxi till Hendaya där vi skulle äta middag på en typisk basisk restaurang, en sideria. Man kan lugnt säga att det inte var som vilken restaurang som helst, den var verkligen speciell...I början fick vi gå och hämta cider ur en tank, där cidern sprutade ut och man fick sätta dit sitt glas. Borden var enkla träbänkar och maten bestod av omelett och kött. Det fanns även fisk, men det tog vi inte. det fanns ingen menu, utan servitrisen sa vad man hade att välja mellan. Vi fick inga tallrikar, utan alla var tvungna att äta från samma tallrik(!) helt klart en annorlunda upplevelse. Jag kan inte säga att det var en av de bättre restaurangerna som jag har varit på, men nu har jag i alla fall varit där. Vi avslutade kvällen på en bar här i San Sebastian, där jag försökte få alla att dricka kalimutxo, alla smakade i alla fall, även Felix, men responsen var väl sådär. De har ju ingen smak!

På söndagsmorgonen åkte mamma, pappa och Felix hem och kvar blev bara jag och Charlie. Tyvärr var jag magsjuk hela söndagen och måndagen, och Charlie var så himla gullig mot mig. Han handlade, lagade mat och pysslade om mig. Det var mysigt, även om jag såklart hellre hade velat vara frisk när han var här. På tisdagen gick jag till skolan igen, och på eftermiddagen tog vi en promenad till "El peine de los vientos", eftersom Charlie inte hade sett det när han var här.

Längst ut på ön...bara du och jag älskling!

På vägen dit stannade vi på samma cafe som jag var på med mamma och pappa. Det var mysigt att bara sitta där och kunna njuta av att vi äntligen fick vara tillsammans igen.

Man skulle kunna tro att det är mitt i sommaren, men det här är den sjätte november klockan 17...

På hemvägen såg jag en kille som var så otroligt lik Charlies kompis Andreas, det var skrämmande likt. Jag har självklart fotobevis, så jag kan visa Andreas när jag kommer hem.

På onsdagen var jag sjuk igen! Det sög verkligen, men det fanns inte mycket att göra åt saken. Charlie fick återgå till matlagningen och allt jag gjorde var att ligga i sängen. Jag var hemma hela onsdagen och även hela torsdagen. På onsdagen åkte Charlie och tränade och han tyckte att det var riktigt roligt! Han pratade mycket med Mitchell och Markus vann alla matcherna, så han var nöjd när han kom hem igen. Jag tycker verkligen det var bra av dig älskling att åka själv till träningen. Du visste inte riktigt vägen, pratade inte språket och kände ingen...Och ändå åkte du! Du slutar aldrig att förvåna! Men på ett positivt sätt!

De förfärliga "foppa-tofflorna", men här kallas de för "svenskarna"...

På fredagen kunde jag gå till skolan igen och på eftermiddagen tog vi en promenad, köpte Charlies bussbiljett till Bilbao och fikade på ett annat fick, där jag också var med mamma och pappa. Det var så mysigt att vara med dig älskling! På kvällen åkte vi till träningen tillsammans och även nu vann Charlie alla sina matcher. Han är lite som en gud i klubben nu och Markus vill att han ska komma ner hit och spela för klubben när de ska kvala för att gå upp till nästa division. Vi kanske borde flytta hit? =) Efter träningen gick vi till baren som ligger i samma byggnad som hallen, eftersom Charlie hade vunnit två öl av Markus under onsdagen. Jag fick cola-cao och pintxos. Markus är verkligen som en storebror, och vi hade det riktigt trevligt.

På lördagen tog vi det lugnt på förmiddagen. Vi åt en enorm frukost, låg länge kvar i sängen, handlade, lagade lunch och sedan var det dags att åka till Burgos (som ligger två timmar härifrån) då vi hade en match där. Jag var tvungen att ta med mig passet, vilket slutade med att jag glömde ta ut det ur Charlies jackficka, vilket gör att det numera är i Sverige. Lite underlig situation, jag är här, men mitt pass har åkt hem... Vi förlorade matchen med 4-0 och jag spelade riktigt riktigt dåligt. Jag fick möta en deff, som jag i vanliga fall har svårt för, men nu var det helt omöjligt, jag tog inte ett enda set! Det gjorde ingen av de andra tjejerna heller, då det här laget bestod av två deffar och en kines. Det var den snabbaste matchen hittills! Haha...Ändå var klockan nästan elva innan vi kom tillbaka. Vi tackade nej till middag med tränaren, Mitchell och några till, eftersom vi ville vara ensamma vår sista kväll tillsammans. Vi lagade fattiga riddare till middag och förberedde en tonfisksallad som Charlie kunde ta med sig dagen efter.

Söndag morgon åkte Charlie. Det var otroligt jobbigt att se honom åka tillbaka, det vänjar jag mig aldrig vid. Som tur är har jag "bara" lite mer än två veckor kvar nu, sedan får jag äntligen åka hem igen. Efter att Charlie hade åkt gick jag in till stan, då det var en stor löptävling den dagen. Löparna sprang två mil och målet var här i San Sebastian. Det var otroligt mycket folk ute och det var svårt att se löparna. Han som vann sprang på lite mer än en timme. Jag stod vid målet och det kom alla möjliga sorters löpare i mål. Det var mestadels killar som sprang, men det fanns även tävlande som var tjejer och en del av dem placerade sig riktigt bra. De allra flesta var seriöst klädda, men en del sprang med peruker, utklädda till tjejer, med en man på en bår, med affischer med bilder av andra människor (vet inte vilka eftersom allt stod på baskiska) och en gubbe sprang helt naken! Det var roligt att se för en del sprang tillsammans, t.ex. en man och hans hustru, mor och dotter, far och son, vänner, arbetskamrater osv. Det var en rolig tillställning, men många var så utmattade när de kom i mål att de antingen föll ihop eller kräktes.

Killen på bilden kom trea...

Alla var inte "fit for fight" när de kom i mål, och sjukvårdarna var ständigt beredda...

Glada att komma i mål...

På måndagen var det skola som vanligt och sedan träning på kvällen. Markus berättade för mig att på lördag ska vi träffas tillsammans med Mitchell och hans pappa och de ska laga mat till mig och sedan ska vi titta på fotbollsmatchen tillsammans. Det ska bli riktigt roligt!

Idag, nu när jag gick hit, var Kirsten tillbaka. Hon hade varit hemma i Tyskland i två veckor, då hon hade blivit sjuk och åkt tillbaka igen. Hon sa att hon kunde köra mig till flygplatsen när jag ska åka hem, perfekt! Nu slipper jag släpa min väska och jag slipper resa i två timmar till flygplatsen. =)

Nu kommer jag snart hem till er igen!

"Listen, I woke up this morning and heard the TV saying something about disaster in the world. It made me wonder where I’m going, there’s so much darkness in the world. But I see beauty left in you, and what you give me lets me know that I’ll be alright. Cause if your love is all I had in this life, well that would be enough until the end of time. So rest your weary heart and relax your mind, cause I’m gonna love you until the end of time. Now if your ever wondering about the way I’m feeling, there ain’t no question. Just be around you is a blessin’. Seconds I’ve been trying to save the world, I just wanna spend my time with you and what you give lets me know that I’ll be alright"